Kamouflageögon

Trots att jag är brunögd är jag väldigt blåögd, som många andra svenskar. Vi blir ofta handfallna, lamslagna och överraskade, även när det bara är något litet extraordinärt som händer. Som första snön till exempel... Att tänka, det händer inte mig eller det händer inte här är nog ett väldigt typiskt svenskt sätt att tänka. Så och tänkte jag. Idag är förresten så många stressade att man inte hinner tänka över huvud taget.
Att något krig skulle bryta ut fanns nog inte i min värld då vi flyttade till Mellanöstern. Därför, när amerikanarna plötsligt ringde på dörren och lämnade över en order om att vi skulle förbereda oss för en evakueringsövning, inte långt efter att vi anlänt, tyckte jag att dom var skitjobbiga. Inne låg barnen utslagna i "hjalla hjalla", (bråttom bråttom på arabiska) en rejäl magsjuka och jag själv var heller inte så stadig på benen. Jag försökte slingra mig ur övningen, sonen kunde ju knappt stå på benen, men inga ursäkter hjälpte! Jag skulle packa en väska med det nödvändigaste och sen skulle dom hämta upp oss, jag tror det var nästa dag. Evakueringsdagen ringde det på dörren och den vänliga evakueringsofficeren hjälpte mig att bära ut sjuka barn till den väntande minibussen för vidare transport till en uppsamlingsplats, ett slags hangar. Gissa sedan, vem som var glad att vi hade övat, när kriget bröt ut på allvar..

PS. Jag har länge tyckt att "Det är sannolikt att något osannolikt inträffar" var kloka ord av Aristoteles 476 f.Kr, men efter att ha varit med om att ett krig bryter ut (fast kanske inte så osannolikt där nere) och att dessutom ha varit med om ett markskred som gjorde att allt under tågrälsen försvann, att vi därför åkte på ett spår som hängde i luften och därefter landade på andra sidan har gjort mig än mer benägen att hålla med honom!

Ur Aftonbladet