Hjorten knyckte ännu mer på nacken och tryckte med
nosen i den kilformade sprickan i berget.
Pressade med mycken möda först den ena skuldran igenom och sedan den andra.
Det hade tagit mycken kraft men nu var det svåraste gjort, han skulle snart ha hämtat igen sig och huvan hade skyddat honom väl. Det var tur att de slapp födas med hornen på!
Pressade med mycken möda först den ena skuldran igenom och sedan den andra.
Det hade tagit mycken kraft men nu var det svåraste gjort, han skulle snart ha hämtat igen sig och huvan hade skyddat honom väl. Det var tur att de slapp födas med hornen på!
Den mörkt silverfärgade hjorten tog skydd av dimslöjorna som
svepte utmed fjällsidan, han behövde komma ned till skogen för att be
träden om hjälp, han behövde låna ett par grenar som horn tills dess hans egna
vuxit ut. I svepande språng likt vågor tog han sig nedför fjället.
I tusentals år hade han levt med sina artfränder inuti
berget, ja sedan gryningens tid, men nu var det dags, den stora moderns
väktare hade kallat!
Genom en klyfta i berget föddes han ut till en värld som
behövde hjälp från alla de väsen som tänkas kan, människorna behöver hjälp
och något att tro på!
Väsen – Sonja Moberg
