Parikrama

Nja, riktigt så var det väl inte den där eftermiddagen den 3:e mars 2006. Men kanske man  kan kalla det för någon slags orbiteering, som det heter inom bergssporten när man cirklar runt ett berg.
I alla fall, när jag kom hem efter arbetsveckan och möttes av ett brev som betydde merbesvär…, grrrr , blodtrycket steg och det kändes som om det började ånga och pysa genom huvudet. Men då händer det förlösande. Telefonen ljuder och jag får ett erbjudande som inte ens ska tänkas över i en situation som denna. Gör det, säger yngsta dottern och pushar på.

Men middan då? Och dammsugaren som togs fram igår för den ”veckoliga” städningen som blir lämnad åt sitt öde? Men, vad gör väl det om det skulle bli några ” prärierullar”, (buskar som rullar över prärien) i korsdraget?
Det är nu eller aldrig det gäller, för sist så backade jag ur!

- Det är oplogat sista biten så kör försiktigt för det är bara is under snön!

- Mmmm det också, tänker min nu ännu mer stressade hjärna.

Vad hade jag nu gett mig in på?
Men fram kom jag fast det var halt och slirigt minst sagt! Sista biten beslutar jag mig i alla fall för att gå till fots. Jag har aldrig varit på den här lilla flygplatsen förut, men där borta ser jag en hangar som jag går fram till. Inte en kotte syns till. Jag sträcker mig på tå och kikar in genom den ena lilla rutan. Magkänslan säger mig att det där planet är det inte och så verkar det för stort med. Det är bara att gå vidare och kika runt nästa träddunge. Och där, där är piloten och flygplanet som vi ska upp med. I en liten öppen hangar, ser nästan ut som om den står i en spilta med kompisar omkring sig!

En fin gul Piper från 1944!
Planet ser gracilt ut men är lite nött i inredningen.

Ska jag med upp i den?

Piloten lyfter ur den lilla kupévärmaren, som ser väldigt gammal ut den med och säger; Flygplansdelar blir inte utslitna för man byter ut viktiga detaljer allt eftersom. Man går alltid igenom planet innan man ger sig iväg!

Så ja, tankad och klar och så kan den rullas ut!

Så smalt det är, hur kommer jag upp – och i?

Nej, det var inga problem. På med hörlurarna och så fungerar det att prata i micken, man måste ta i med rösten. Det känns nästan som om det ekar i mitt huvud när jag provar.

Checkkontroll… allt fungerar! Värma och varva upp motorn.

Roger, Roger säger jag, för ”Titta vi flyger”- filmen fladdrar förbi i mitt huvud.
Eller var det Victor, Victor man skulle säga?
Scenen när flygplanet håller på att störta och resenärerna som väntar i avgångshallen rusar från gate till gate flimrar förbi. Är det dags? Ja, nog är jag nervös alltid.
Nu är det i alla fall dags att lyfta!

Först bär det av norrut mot Kallsjön och en stund senare viker vi av mot väster. Tittar på skogen nedanför mig som glider förbi och jag är inte rädd, vilket jag också säger med kraftig röst i micken.

Det skall du inte vara heller, säger piloten.

Fast då flimrar en annan hågkomst förbi i hjärnan. Är det inte han som har haft en vakande ängel över sig en gång? När han och hans kamrat drogs genom en dammlucka när dom var ute i en båt uppe vid Torröns kraftverk? Han överlevde. Ja han skulle nog överleva, men jag då? Är han den våghalsiga typen, en äventyrare?

Tänker på Elmer Diktonius ”Blott tama fåglar längtar, vilda flyger”.

Det här är ju helt ljuvligt, helt fantastiskt helt enkelt! Man är med hela tiden. Inte som att åka med ett stort passagerarplan där man passivt bara är tvungen att följa med.
Jag är inte rädd!
Inte ens om det så nu skulle börja bära av nedåt! Vilken känsla…

Kapten!

Så ser jag Åreskutan till vänster om mig och en välbefinnandekänsla börjar kännas i hela kroppen.
Oron och rädslan är borta och jag bara njuter. Detta fjäll som så många vallfärdar till kommer vi att runda. Det känns bra att göra det på det här sättet, lite ödmjukt.
Långt bortom Mullfjället i väster inne i Norge rodnar kvällshimlen i det gråa eftermiddagsljuset.
Så rundar vi och åker på den södra sidan, det börjar skymma.

På den högra sidan där nere ligger Åre by. Vi flyger över Indalsälven mot Renfjället som ligger tungt insvept i gråa moln. Girar runt, det suger till i magen. Så mycket att jag inte kan låta bli att skratta. Det är lite turbulent i dalgången så som det brukar vara här och planet skakar lätt.

- Ta och följ med, med handen på spaken, så att du får lite känsla hur det känns att flyga!
Så gör jag, följer med i rörelserna med spaken som finns framför mig,
( jag kan inte ta över styrningen med ”min” spak).

Titta där bor jag, Undersåker!

Luften har ändrats och det börjar bli kallare men det är ändå dags att bege sig hemåt. När vi flyger över Ristafallet får jag se något som ser ut som parasollsvampar från det här perspektivet. När vi åker närmare för att titta på fenomenet får vi se att det är precis som rullstenar som ligger och roterar i strömmen. Enda skillnaden är att det här är is istället.

Innan vi landar för dagen görs det några provlandningar som det är bra att träna på. Det är lite knepigt att bedöma markavståndet på en snöbelagd och oplogad bana. Konstaterar för mig själv att det är en sjusärdeles duktig pilot jag har framför mig i planet! Jag får känna på hur det skulle kännas om motorn lägger av. Planets bärkraft minskar häftigt men strax ökar piloten gaspådraget igen. Skrattet bubblar upp, men inte för att jag är nervös. Nä, nä, det är bara så kul. Det skulle säkert gå fint det med, att landa utan motor.

Det här då?, säger piloten och vänder sig om och tittar på mig.

Det sög ordentligt, nu såg han nog att jag blev grön, eller?

Jag är så upplyft efter turen. Jag tackar så mycket för upplevelsen och ilar iväg för jag är lite frusen. Kollar termometern när jag kommer hem och det är nio minusgrader ute. Upphetsningen över flygturen har gjort att jag ändå hållit mig ganska varm. Har svårt att somna på kvällen. Vilken tur att jag hade kameran med mig annars hade jag nog inte trott att det var sant dagen efter. Parikrama då? Ett slags ritualiserad vandring runt ett pilgrimsmål?
Hinduer och buddhister gör t.ex. sådana vandringar runt sitt heliga berg Kailash.
Själva Åreskutan är ju inte ett pilgrimsmål, även om en stor del av Sveriges befolkning vallfärdar hit för en stunds avkoppling för kropp och själ.

~~~