När äldsta dottern (undrar om hon kommer att gilla att bli påmind om det här...) var kanske tio tolv år blev hon bjuden på ett Halloweenparty hos några goda vänner (mamman i familjen kom från USA). Hon skulle gå utklädd som en slags Star Trek-figur och för att få det riktigt "spaceigt" sydde jag fullt med blänkande paljetter på en tunika i beige och svart som vi hade införskaffat. Detta var i slutet av åttiotalet så jag behöver väl inte säga så mycket mer men därför skulle vi också "burra" upp hennes långa ljusa hår genom att tupera det. Då kom jag på den briljanta idén att vi även skulle kunna färga hennes hår med grön karamellfärg för att få det ytterligare mer utomjordiskt. Färg som man kan äta måste förstås också vara lätt att tvätta ur efteråt...
Sagt och gjort och grön karamellfärg införskaffades. När själva dagen för festen kom och vi började färga hennes hår räckte flaskorna vi köpt inte till så lillebror skickades med hast (han tyckte tilltaget var mycket spännande) för att inhandla flera och till slut var dottern riktigt grön och fin i håret. Jag kom ihåg hur folk vände sig om och tittade när jag följde henne till festen över Karlaplan, till diplomathuset dit hon skulle.
Festen hade varit väldigt skojig och trevlig men riktigt lika nöjd var hon inte dagen därpå då vi efter flera försök hade försökt tvätta färgen ur hennes hår utan att lyckas. Bara något försvann. Vilket betydde att när helgen var slut blev hon tvungen att med blekgrönt hår bege sig till sin skola vid Gärdet där hon genast fick sitt nya namn, Hulken!
Och så fick hon heta ett helt år, så länge den gröna karamellfärgen fanns kvar (och jag lärde mig att karamellfärg fäster riktigt bra)!
