Alldeles nyligen önskade jag att jag hade haft den mognad jag har idag när jag var ung och skulle välja bana. Då ville jag gärna syssla med arkeologi men blev avrådd av studievägledaren för att det inte fanns några jobb eller framtidsutsikter. Så dumt att jag lyssnade, för även om det inte är lätt att vara arkeolog så känner jag till, och känner utbildade arkeologer som jobbar i yrket idag. Kunskap brukar heller inte vara någon tung börda att bära.
Livet är föränderligt, men allting hänger ihop. Idag hade jag nog velat studera etnologi och lära mig mer om meta- och kvantfysik. Quantum communication. Lustigt, samma dag som jag tänkte som mest på det här fick jag ett mejl från min norska kusin som berättade att hon nu studerar arkeologi vid Oslo universitet. Väldigt uppmuntrande tycker jag eftersom vi är i ungefär samma ålder. Nu har jag min gordiska knut så någon utbildning kommer inte på fråga, inte som nu är i alla fall. Men här hemma i lugn och ro, kan jag läsa och sätta mig in i ämnena lite peu á peu och jag tycker det är helt, helt fascinerande!
Varelsen på bilden höll på att skrämma mig från vettet för några år sedan i en dröm. Jag hörde ett slags frasande då den rasade ner från taket utefter väggen mot mig i det att jag vaknade. Jag skissade ner två varianter morgonen efter eftersom jag inte var riktigt säker på vad jag verkligen hade sett. Drömmen upprörde mig eftersom den var så verklig och jag diskuterade den med dottern och en väninna utan att bli klokare. Men nu nyligen fick jag se en film om kvantfysik och ”min varelse” är påfallande lik det som kallas antennreceptorer!
