Platsen var Lannavara i övre Soppero. Det ligger mitt emellan Kiruna och Karesuando, alltså en bra bit över norra polcirkeln. Belgium Survival Team skulle ha några deltagare med och en norrman är med för andra gången. Förra året var han tvungen att avbryta på grund av en förfrysning. Det är det flera som har varit med om och även den här gången fick en kille som jobbar på en av våra helikopterdivisioner avbryta eftersom han inte var tillräckligt bra utrustad. Jag räddade faktiskt min väninna genom att upptäcka en begynnande förfrysning på hennes kind. Vi hade fått stränga order i gruppen om att hålla uppsikt över varandra när vi var ute och skidade på led.
Lannavaara ligger där tundran börjar och det är i princip omöjligt att odla marken. Myrarna norr om Lannavaara har permafrost. Här skulle vi lära oss överleva på skägglav, bark, snö, tallbarrsdryck och eventuellt någon fångad ripa. Kyla är enormt energikrävande och kräver stenhård disciplin och vilja. Ved går inte att hugga, yxan bara studsar när man försöker hugga. Det beror dels på kylan så att träden växer långsamt (det blir otroligt tätt mellan årsringarna) och vintertid finns det heller ingen sav i stammarna. Det är en väldigt karg miljö härute!
Vi fick lära oss att göra snöskor och snaror och att gillra dem. Nej jag lyckades inte fånga någon ripa.. Tyvärr, för det hade suttit fint!
Att lära sig nödsignaler och sjukvård ingick också i kursen och att förbereda landningsplats för en helikopter och hur man tar emot den. Samt att gräva bivack men i dom kunde vi inte sova eftersom det var för kallt. Vi skulle istället ligga tillsammans för att få ut så mycket värme som möjligt och det fick vi göra genom att bygga en Quenchie, en slags nordamerikansk snöhydda. Det går bra att bygga en sådan om det är 10 till 15 minusgrader eller kallare. Man öser upp massor av snö i en stor, stor hög och stoppar in 30-40 centimeter långa pinnar och väntar ett tag tills det ”satt” sig. Då kan man börja gräva ur utan risk för att gräva hål i taket. Den tog lång tid att göra, allt gick i slowmotion på grund av den sjunkande krävande kylan. Men som ett slott blev det, i alla fall tillsammans med våra renskinnshudar och sovsäckar och värmeljusen jag hade i min packning!
Det var inte så mycket anteckningar jag hade gjort, jag hade ju nog med att överleva! Jag vet att folk varnade mig för att åka dit. Det var extremt kallt där uppe då och i tidningsrubrikerna stod det att ”Du kan dö om du åker hit!”. Jag blev tvungen att lita till kurschefen som jag hade stort förtroende för. Han är expert inom området och har arbetat för försvaret. Men folk trodde ändå jag var tokig, och det trodde jag själv med att jag var när jag anlände dit upp, för den kylan kan man inte förklara! Hur skulle jag överleva?
Utan mat vet jag att man klarar sig några dagar bara man ser till att få vätska i sig och som i det här läget då skall vara varm. Fortfarande kan jag känna lukten, smaken av det rökiga smälta snövattnet när jag tänker efter. Men hur skulle jag klara av att inte vara stilla, vilket inte går när det är så här kallt? Man måste röra sig hela, hela tiden.
Lannavaara ligger där tundran börjar och det är i princip omöjligt att odla marken. Myrarna norr om Lannavaara har permafrost. Här skulle vi lära oss överleva på skägglav, bark, snö, tallbarrsdryck och eventuellt någon fångad ripa. Kyla är enormt energikrävande och kräver stenhård disciplin och vilja. Ved går inte att hugga, yxan bara studsar när man försöker hugga. Det beror dels på kylan så att träden växer långsamt (det blir otroligt tätt mellan årsringarna) och vintertid finns det heller ingen sav i stammarna. Det är en väldigt karg miljö härute!
Vi fick lära oss att göra snöskor och snaror och att gillra dem. Nej jag lyckades inte fånga någon ripa.. Tyvärr, för det hade suttit fint!
Att lära sig nödsignaler och sjukvård ingick också i kursen och att förbereda landningsplats för en helikopter och hur man tar emot den. Samt att gräva bivack men i dom kunde vi inte sova eftersom det var för kallt. Vi skulle istället ligga tillsammans för att få ut så mycket värme som möjligt och det fick vi göra genom att bygga en Quenchie, en slags nordamerikansk snöhydda. Det går bra att bygga en sådan om det är 10 till 15 minusgrader eller kallare. Man öser upp massor av snö i en stor, stor hög och stoppar in 30-40 centimeter långa pinnar och väntar ett tag tills det ”satt” sig. Då kan man börja gräva ur utan risk för att gräva hål i taket. Den tog lång tid att göra, allt gick i slowmotion på grund av den sjunkande krävande kylan. Men som ett slott blev det, i alla fall tillsammans med våra renskinnshudar och sovsäckar och värmeljusen jag hade i min packning!
Det var inte så mycket anteckningar jag hade gjort, jag hade ju nog med att överleva! Jag vet att folk varnade mig för att åka dit. Det var extremt kallt där uppe då och i tidningsrubrikerna stod det att ”Du kan dö om du åker hit!”. Jag blev tvungen att lita till kurschefen som jag hade stort förtroende för. Han är expert inom området och har arbetat för försvaret. Men folk trodde ändå jag var tokig, och det trodde jag själv med att jag var när jag anlände dit upp, för den kylan kan man inte förklara! Hur skulle jag överleva?
Utan mat vet jag att man klarar sig några dagar bara man ser till att få vätska i sig och som i det här läget då skall vara varm. Fortfarande kan jag känna lukten, smaken av det rökiga smälta snövattnet när jag tänker efter. Men hur skulle jag klara av att inte vara stilla, vilket inte går när det är så här kallt? Man måste röra sig hela, hela tiden.
Nu ska ni få läsa mina få anteckningar!
Några bilder blev det också, tack vare att jag förvarade kameran i värmen mellan mina bröst!
Fjället Kuormakka, som ser ut som en ren, spänd för en ackja.
Tobaksleden…..
Tobaksleden…..
Och fingrarna har jag i behåll så jag kan skriva!
Två veckor tidigare:
- Hurra, jag har fått min mens!
- Vá, trodde du att du var med barn igen?
- Nej, jag ska på kurs!
- !??!???
3:e februari: Vaknar tidigt, tidigt. Hjälp det är bara tre dagar kvar!- Hurra, jag har fått min mens!
- Vá, trodde du att du var med barn igen?
- Nej, jag ska på kurs!
- !??!???
4:e februari: Ryggsäcken dom hade lovat skulle komma från Finland senast idag har inte kommit. Hoppas till imorgon! Annars får jag ta den stora ramryggsäcken som jag lånat. Usch, det är så besvärliga spännen att knäppa. Och ännu svårare blir det om det blir kallt. Förra veckan var det minus 49 grader i Karesuando.
5:e februari: Den kom inte idag heller. Och vad har jag gett mig in på? Börjar förstå vidden av det hela, av alla frågor jag får och allt som måste redogöras när jag kommer tillbaka. Kopierade kostprogrammet och gav till dom på brandstationen med en vädjan: SOS! Tänk på mig var gång ni äter, här har nöden bara lav! Jo, jag orkade vara lite lustig också mitt i oron...
Fredag kväll: 59 kg! (Jag lovade brandmännen att väga mig före och efter).
- Vilken packning, jag får ju inte ens med mig det nödvändigaste!
Plockade ur en extra behå och trosor. Här gäller det att spara på vikten. Och en nagelklippare.. Det här är spännande!
6:e februari: Morgon. Duschar, rakar inte benen, så kanske det isolerar lite ytterligare.
Packar i och ur och om. Dumpar lite till. Såja, 23 kilos packning.
Tänker inte överleva mer vintertid efter det här, utan då får det bli på sommaren.
Inga ledsamheter när jag säger "hej då", till barnen...
Tåget som skulle gå 11.59 från Kungsbacka är 26 minuter försenat, och tåget från Göteborg skall gå 12.35! Det blir till att åka fort in med bilen.
Göteborg: Träffar två ”överlevare” som skall vara med.
Stockholm: Vilken grupp, och så många belgare! Och ”överlevnadsvänninan” från i somras, vilken tur! (hon visste inte om att jag skulle följa med, hon hade förstås försökt att övertala mig, men jag ville vänta med den här kursen) Så detta blev en överraskning för henne och en glädjestund för oss bägge.
Till saken hör att jag inte hade haft särskilt lång förberedelsetid, inte som dom andra. Chefen för kursen ringde några gånger och lyckades till sist övertala mig. En del av utrustningen såsom kläder och kängor jag behövde, fick jag låna av försvaret som senare istället ville ta del av mina erfarenheter genom dom kurser jag höll.
Det var ju bra att passa på den här gången, nu när jag skulle slippa vara ensam kvinna.... och du, det är bara 8-11 kvinnor som har klarat det här förut under alla år, varav två var belgiskor!
Stolligt? Ja, men jag gjorde det!
Uffe i våran kupé har en kompis i Gävle, så han ringer dit och beställer en pizza åt oss, och som när vi anländer dit, kompisen levererar. Får våra första arbetsuppgifter redan på tåget. Till sist är vi så trötta att vi bara fnissar och tramsar åt allt. Jag och tjejkompisen alltså!
När allt är släckt och tyst tänker jag: Gode Gud, vad är det jag har gett mig in på? Jag vill hem!
7:e februari: Bara några ströanteckningar…. (Jag fick väl en chock av kylan)
- 15 grader kallt och därunder, går det bra att elda färsk björkved!
- Vid kraftig kylskada, skall man tina upp en grad var fjärde timma!
- Inte gnugga! Då smular man sönder cellerna som är frusna.
Klockan är 19.30, och det är 32,6 grader kallt.
8:e februari: Morgon –38 grader. Startade med skidorna på klockan 10.00. Såg ren på spåret och senare en ripa som flög upp. 21.00 är framme vid lägret. –35 grader, drack vatten.
9:e februari: Startade 08.30 Minus 34 grader.
På grund av den extrema kylan fick varje grupp dela på 1 hekto renskav. Vi kokade vårt kött med snövatten på elden. Det smakade himmelskt. ”Buljongen” gick åt till sista droppen.
10:e februari: Minus 40 grader när vi vaknar!
På kvällen fick varje deltagare en liten potatis att äta. Det blev väldiga diskussioner i gruppen hur den skulle tillagas. – Vi gör som med renskaven, så vi får buljong att dricka också! Vilken buljong? Det skiter jag i, tänk att få sätta tänderna i något fast! Och jag börjar må lite illa av allt det rökiga vattnet som jag druckit, ibland med tallbarr. Nä, jag kokar den direkt i snövattnet, tvätta den orkar jag inte. Den lilla skitiga potatisen är nog det godaste jag har ätit i hela mitt liv!
11:e februari: Minus fyrtiotre grader ute när jag vaknar och rejält kissnödig! Tänk själva! Men det har varit mer än 50 minus i natt. Det hade dom rapporterat från den ryska väderleksstationen (Ryska gränsen ligger bara några mil bort) Vi fick en hel försvarets nödlivsmedel var, innan vi gav oss iväg på den sista skidmarschen. Men först har vi stafett-tävling på snöskorna som vi byggde igår kväll.
Renarna går gärna i skoterspåren, där även vi skidar. Ser det på urinmärkena, spåren, legorna, skrapet och spillningen dom lämnar efter sig.
Det är så kallt att skitarna knastrar som grus när vi skidar över dom!
Det var ju bra att passa på den här gången, nu när jag skulle slippa vara ensam kvinna.... och du, det är bara 8-11 kvinnor som har klarat det här förut under alla år, varav två var belgiskor!
Stolligt? Ja, men jag gjorde det!
Uffe i våran kupé har en kompis i Gävle, så han ringer dit och beställer en pizza åt oss, och som när vi anländer dit, kompisen levererar. Får våra första arbetsuppgifter redan på tåget. Till sist är vi så trötta att vi bara fnissar och tramsar åt allt. Jag och tjejkompisen alltså!
När allt är släckt och tyst tänker jag: Gode Gud, vad är det jag har gett mig in på? Jag vill hem!
7:e februari: Bara några ströanteckningar…. (Jag fick väl en chock av kylan)
- 15 grader kallt och därunder, går det bra att elda färsk björkved!
- Vid kraftig kylskada, skall man tina upp en grad var fjärde timma!
- Inte gnugga! Då smular man sönder cellerna som är frusna.
Klockan är 19.30, och det är 32,6 grader kallt.
8:e februari: Morgon –38 grader. Startade med skidorna på klockan 10.00. Såg ren på spåret och senare en ripa som flög upp. 21.00 är framme vid lägret. –35 grader, drack vatten.
9:e februari: Startade 08.30 Minus 34 grader.
På grund av den extrema kylan fick varje grupp dela på 1 hekto renskav. Vi kokade vårt kött med snövatten på elden. Det smakade himmelskt. ”Buljongen” gick åt till sista droppen.
10:e februari: Minus 40 grader när vi vaknar!
På kvällen fick varje deltagare en liten potatis att äta. Det blev väldiga diskussioner i gruppen hur den skulle tillagas. – Vi gör som med renskaven, så vi får buljong att dricka också! Vilken buljong? Det skiter jag i, tänk att få sätta tänderna i något fast! Och jag börjar må lite illa av allt det rökiga vattnet som jag druckit, ibland med tallbarr. Nä, jag kokar den direkt i snövattnet, tvätta den orkar jag inte. Den lilla skitiga potatisen är nog det godaste jag har ätit i hela mitt liv!
11:e februari: Minus fyrtiotre grader ute när jag vaknar och rejält kissnödig! Tänk själva! Men det har varit mer än 50 minus i natt. Det hade dom rapporterat från den ryska väderleksstationen (Ryska gränsen ligger bara några mil bort) Vi fick en hel försvarets nödlivsmedel var, innan vi gav oss iväg på den sista skidmarschen. Men först har vi stafett-tävling på snöskorna som vi byggde igår kväll.
Renarna går gärna i skoterspåren, där även vi skidar. Ser det på urinmärkena, spåren, legorna, skrapet och spillningen dom lämnar efter sig.
Det är så kallt att skitarna knastrar som grus när vi skidar över dom!
 |
| Ripsnara |
 |
| Japp, detta är jag! Foto: Stefan Källman |
Med mig från den här kursen, förutom en massa upplevelser hade jag två stycken kasttömmar, (renlasson) som jag fick av en same. Men vad jag ska göra med dom är en hemlighet!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar