För några år sedan blev jag så förälskad i en guldgrön färg att jag bestämde mig för att göra en hel serie med flaggor i enbart denna. Färgen tog slut och det visade sig också att den hade slutat att säljas i både Sverige och Norge. Senare hittade jag den som tur var, eftersom arbetet redan var påbörjat, i Frankrike. Med hjälp av min skolfranska och yngsta dotterns franska-kunskaper (alla döttrarna har förresten läst franska) lyckades jag beställa den utan större svårigheter. Det blev dessutom billigare än om jag hade beställt den från Sverige, hur nu det kan komma sig??
Nåväl, nu har jag äntligen satt igång och måla. En kväll funderade jag på varför jag är så fördömt nitiskt noga med flaggorna (tuschteckningarna till exempel, har många trott att det är tryckt), dom kommer ju ändå att slitas ut av väder och vind, när dom väl satts upp. Nej, att vara lite "yvigare" skulle vara nyttigt för mig, så nu skulle jag minsann ta och bli mindre nogräknad, och inte ta allt så allvarligt.
Så råkade en "konstkännare" få syn på flaggorna vid ett besök och blev eld och lågor och sa att dom måste ställas ut! Protesterade också mot att dom skulle hängas ute, och sa att dom måste hängas upp en och en inomhus, så att man verkligen skulle kunna se motiven.
Himmel tänkte jag, nu när jag äntligen har försökt att släppa loss lite.., jag skulle aldrig visa dom som dom nu är! Egentligen behöver jag förstås inte fundera på det här eftersom jag ändå inte ska ha någon utställning (jag tycker bland annat inte om att stå i centrum och inte heller att synas), men man ska ju aldrig säga aldrig! Detta har fått mig att tänka på om jag inte i alla fall måste fortsätta och vara noggrann. Även om det är jobbigt är det lika bra att göra det ordentligt från början. Varför kan jag inte vara mindre petig, varför måste det vara så svårt och varför måste allting vara så perfekt?
