Kanske inte med egna vingar direkt, men nu måste hon i alla fall stå på egna ben.
Vi hade lovat varandra att inte börja gråta för hade vi gjort det, vet man inte hur det hade slutat.
Jag förstår bara inte hur vi lyckades stålsätta oss, när vi i en innerlig kram pussade varandra hej då.
Fast när jag väl stod bakom taggtrådsstängslet och hörde planet varva upp kom tårarna (nu vet jag att detsamma hände med dottern där och då) och jag kan lova, att när planet lyfte från marken, då hade man kunnat spola startbanan ren från vartenda litet sandkorn.
Det var tunga mil att köra hem igen, ensam i bilen.
Till andra sidan jordklotet.. det är nog så långt bort man kan komma!
Förstår hur det känns, samma sak när min dotter flyttade med man till Beijing. Oväntat kom hon hem efter ett halv år. Det är så jobbigt med att säga hej eller på återseende
SvaraRaderaSkönt med någon som förstår ♥ Jag har alltid avskytt avsked och det känns riktigt hemskt när det är en enkel biljett..
SvaraRaderaDet är i varje fall tur att det finns socialt media och Skype . Kram
SvaraRadera