(Om vådan av att bry sig del 2)

Fick inatt med några timmars mellanrum 2 bluffmejl från en avsändare som sade sig vara Telia. Jag anmodades att klicka på medföljande länk för att få tillbaka pengar eftersom jag av misstag hade betalat samma faktura två gånger. Själv tyckte jag det var väl genomskådligt men alla ser det inte så, jag hör tyvärr alldeles för ofta om människor som blivit utsatta för bedrägeri och tråkigheter och tänkte att därför vore det på sin plats att en varning går ut. Gjorde därför en printscreen av mejlet och skickade in det som tips till en av länets två tidningar.

Döm då om min förvåning när jag senare idag ser en artikel med en man som vill gå ut med en varning om dessa bluffmejl och det tillsammans med min printscreen...

Jag har i alla fall väldigt svårt att tro att någon annan i samma minut som jag, 33 minuter efter midnatt också gjorde detsamma som jag gjorde.
Får tidningar bära sig åt hur som helst, borde inte källan till bilden ha angivits???

Bilden jag mejlade till tidningen

och bilden som var med i tidningen!

Om vådan av att bry sig..

För cirka 15 år sedan var vi på väg att åka till Värmland. För att underlätta lite inför starten på resan beslöt jag mig för att börja packa bilen redan kvällen innan. När jag närmade mig bilen fick jag se ett helt gäng med skinheads som  höll på att slanga bensin ur min nytankade, fulltankade bil! Jag blev helt spritt språngande galen!! Idag hade man väl inte vågat göra något annat än att springa och gömma sig!
Jag hade mobiltelefonen med mig som tur var och ringde direkt på plats och larmade. Där stod jag sedan och dirigerade polisen vart tjuvarna sprungit och gömt sig. Som tack för denna insats blev jag inkallad till polisstationen för identifiering av brottslingar via foton. Som om det inte var nog med det så blev jag också inkallad till en domstolsrättegång 5 mil bort. Hade jag inte infunnit mig till denna hade jag blivit skyldig att betala böter, ett vite, (på ett eller tvåtusen kronor har jag för mig att det gällde) det var tacken det!

När jag så något år senare såg något jag inte borde ha fått se, utanför ett garage i en garagelänga där vi bodde, en bil med hela bagageutrymmet fyllt med registreringsskyltar (bakluckan slängdes snabbt igen när jag kom) i en "nysvensks" bil, vågade jag inte anmäla detta till polisen. Däremot hade jag en väninna som var polis och som jag gjorde en "anonym" anmälan till, för som jag sa till henne, jag ville absolut inte bli utsatt för konsekvenserna av mitt handlande igen. Rättegången hade inte heller varit någon särskilt trevlig procedur...

PS! Inte nog med alla registreringsskyltar i bagageutrymmet, för förutom dessa brann också själva garaget upp några dagar senare med en splitterny Mercedes i.

Varsågod polisen!
Hälsningar från f.d "Sharelook Sonja"!

Hurra hurra!

Uppeldad efter ett samtal med mellandottern, nej naturligtvis inte på henne utan på polisen som jag i månad efter månad har försökt komma i kontakt med, då efteråt, äntligen fick tag på (och hjälp). Att använda formuläret på deras hemsida fungerar inte kan jag meddela efter att ha försökt några gånger! Kom inte och säg att dom är överbelastade, det är dom, men detta handlar också om serviceanda, etikett och folkvett tycker jag, för vem vill annars fortsätta att bry sig?
Det var så att jag hade hittat en registreringsskylt efter en bilolycka och att sådana kan hamna i orätta händer det har jag erfarenhet av. Därför, för säkerhets skull, tog jag reda på skylten och hörde av mig till Transportstyrelsen och frågade om den bara kunde kastas i soporna? Fick ett mycket snabbt svar att de ville att polisen skulle ha den. Så sedan oktober, just det sedan i oktober har jag därför hållit på och försökt att få tag på polisen i upprepade försök. Jagat dem! Till och med stoppat dem efter vägen en gång men blev då bara hänvisad vidare. Tills idag, när jag arg som ett bi eller rättare sagt som en uppretad ilsken ... geting äntligen fick tag på dem!
(Just här tror jag att min son kommer att börja skratta för det här väcker nog ett speciellt minne hos honom).

Nu kan jag meddela att skylten är hämtad... äntligen, äntligen!

Mitt framför näsan!

Vissa jagar runt för att få se nya vackra vyer, själv ser jag dem ofta rakt framför näsan. Eller som den här gången, rakt ner i backen!

PS! Ordet "fantastisk" känns faktiskt nästan som en böjningsform av ordet "fantasi". Så därför, att ha en bra fantasi måste innebära att det är fantasiskt eller hur?

Idag

Provade mycket försiktigt, ytterst med tån på den av snö nypudrade "glaciären". Det var förstås jättehalt! Men haha, jag hade ändå inte tänkt att kliva ut på den. Istället gick jag bort till ängen där jag ställde mig och drack, lapade, tankade och absorberade livgivande energi. Åhh vilken underbar dag...

Snö snö snö

Kanske det är tråkigt med alla snöbilder jag visar, men det är ju vinter och då finns det inte så mycket annat att fota än just snö! Här kommer några till från idag..

Snöhjärta!

Dansande kristaller!

Snövågor...

Snöbollar?

Bara bröst!

Och det här var nog det mest fenomenala jag har sett någon gång, en "crop circle" hade bildats i snön! Själv har jag då aldrig sett något liknande i verkligheten. Det är svårt att se det på bilden men runt cirkeln i mitten hade flera mindre "spiral-cirklar" bildats så att det hela liknade en blomma!

"Miniglaciären" (appropå irrvägar)

Det är kallt, mycket kallt ute, nästan så att näsan vill klistras igen när man kommer ut.
Men dagarna är vackra och soliga så en promenad blir det oftast i alla fall.
Igår gick jag lite annorlunda mot vad jag brukat den senaste tiden och fick därför syn på en slags miniglaciär som hade brett ut sig. Världens minsta kanske?
Istäcket var cirka 15 meter långt och 7-8 meter brett.
På isen fanns det också mycket fin frost så naturligtvis blev jag tvungen att ta mig ut, mycket försiktigt, för att kunna ta ett foto.
Döm då om min förvåning när isen plötsligt brister och jag sjunker till vaden i vatten!
Så himla tjock är jag inte och med tanke på den långvariga kylan vi haft borde den definitivt ha burit.
Fast så är jag ju en expert på att plurra med...

Nåväl, vattnet blev något hindrat från att fylla kängorna tack vare snölåsen längst ned på byxorna och med ullstrumpor på fötterna så kändes det inte så värst mycket så jag fortsatte ändå promenaden.
Men när jag kom hem, ja då hade jag riktiga pansarplåtar kring benen! Kick ass!

Irrvägar?

Det är lätt att gå fel efter ymniga snöfall,
lätt att blunda, lätt att se fel.
Men också lätt att se nytt bara man går
med vidöppna sinnen!

Integration

Hmm, undrar om jag spenderar för mycket tid i naturen...

Tillbakablick

År 2002 gick jag upp till toppen av Ottfjället. Inte för att "erövra" en topp utan för att kunna spana ut över världen! Som alltid när jag blir överväldigad måste jag skriva av mig, så även då och här kommer ett utdrag från den turen.


Högt i tak

Våren möter mig en bit uppöver fjällsluttningen och det kvittrar, det skvirrar, det sjunger och det visslar.
Det droppar, det forsar, det skvätter och porlar.

Allt det här strömmar i och omkring mig och jag känner mig fri och lycklig.

Vilken känsla det är att få vara en del av naturen.

Efter mycken möda är jag till sist uppe på 1 265 meters höjd.

Det blåser kallt och jag har redan lite tidigare fått dragit på mig en mössa och vantar, nu drar jag också åt kapuschongen.

Dagen är mulen men det är ändå ”högt i tak” så utsikten är vidunderlig.

Långt därnere ligger Ottsjö by och åt andra hållet, bortanför Kyrkstensfjället kan jag se Bunnerfjällen.
Ute i periferin skymtar jag Snasahögarna och Norge.

Nerfärden går som vanligt mycket lättare och inte gör det saken sämre att solen bestämt sig för att bryta fram och hålla sig kvar. Nu har jag kraft över att börja tänka på annat igen och jag börjar fundera på vart luffarna egentligen har tagit vägen. Utrotade? Ja, den gamla sortens luffare som uppehöll sig utefter vägarna i alla fall!

Rotar långt bak i minnet och jag kan faktiskt påminna mig om att jag stött på några för länge, länge sedan. Kanske är det så att vi är vår tids moderna luffare? Vi frihetslängtande, naturträngtande och frihetstörstande individer som inte tycker om styrning, regler och alla andra massa måsten! Som trivs med att få leva lite spartanskt och kämpa lite, men framförallt för att få känna friheten ute? Nu menar jag inte som någon extremutövare med den ena bedriften efter den andra, utan mera så där "lagom". Som Harry Martinsson beskriver i kapitlet om dom olika luffarkategorierna i sin bok ”Vägen till Klockrike”.

Den romantiske! För mer vågar man inte eller? Eller?

Efter en kort rast så börjar jag gå nerför igen.

Sju nyfikna renar ställer sig och tittar undrande på mig.

Vad har jag där att göra den här tiden på året?

Solen värmer skönt på kinden när jag går och fjällpiparen skriker förskräckt och springer in under en buske.

Idag ♥

Stod jag ute på ängen och mediterade under solen och frös inte det minsta!
Tvärtom kändes det som att jag hade kunnat stå där hur länge som helst trots att det var 14-15 grader kallt.

Det låter lite märkligt, men en otrolig värme och kärlek flödade inombords, så starkt att det är svårt att hitta ord.. :o
Jag är innerligt glad och tacksam, över att få och kunna känna så!

Det glittrade idag!

En fin dag..

Går och funderar när jag är ute och promenerar hur draken egentligen ska se ut?
Om jag ska måla den röd och sedan lacka den så att det blir som rött lackpapper eller
vilken färg jag nu egentligen vill ha?
Kanske bara tidningspapper? Som förstås då också måste lackas så att det tål fukt...

Så går jag och funderar...

Att när barnen var små, byggde vi massor av drakar som vi var ute och flög med på Gärdet,
oj vad kul vi hade!
Äldsta dottern hade hela rummet fullt med drakar som hängde från taket, den ena fantasifullare än den andra..

Så går jag och funderar..

På mitt mål som jag har satt upp, för små och stora mål i livet behöver man ha.
Att till sommaren en riktigt fin dag, då ska jag ta mig uppför Välliste med draken och ett liggunderlag
och sedan ska jag ligga och titta när draken svävar uppe i skyn.

Jag kan inte gå rakt upp, det kan jag inte längre efter olyckan, utan jag ska gå i bågen till höger.
Där man så sakteliga tar sig upp.
Att om det tar lång tid att gå, att det inte spelar någon roll..
inget mörker faller ju ändå!

Eller om jag ens tar mig till toppen?
Det gör heller ingenting, det är fint där på Nordtoppen med..

Så går jag och funderar...

Och just ja..

Inget ont som inte har något gott med sig! :)

Bland stjärnorna på himlen..

Nu förstår jag varför stjärnor ritas just som stjärnor ☆
På nyårsnatten när jag gick ut, fick jag på himlen i sydväst se något som strålade mer än allt annat, med 6-7 uddar. Tillika lyste den lika starkt som månen själv numera lyser.
På fotot jag tog kan man inte se själva uddarna (som annars syntes tydligt) men tendenserna syns i alla fall på det inzoomade fotot.

Det var aftonstjärnan, som i sydväst kan ses under första veckan av året. Venus, som egentligen inte alls är någon stjärna utan en solbelyst planet! Senare under januari när den istället syns på morgonhimlen kallas den för morgonstjärnan.

En värsting till syster!

Hade glömt att det blåste väldigt härom natten när jag glad över att det äntligen var uppkört ett skoterspår gick iväg. Tänkte förstås inte på att vinden hade polerat spåren så att det blev rena rama rodelbanan där ute!
Det gick snabbare än blixten när jag ramlade omkull.
Strax därpå var det dags igen och andra gången skrapade jag insidan av händerna :(
Blod, tårar och smärta!
Typiskt, det var väl första gången jag hade lämnat vantarna hemma, tyckte inte att det var så kallt ute...

Sedan dess har jag väntat på att få några häftiga blåmärken, tänkte att något gott skulle det väl komma ur händelsen men tyvärr har bara ett futtigt under knät dykt upp.
Definitivt inget blåmärke att skryta med eller att ta ett foto på. Detta trots att jag har fått gå här hemma och halta i flera dagar!

Det är bara att konstatera, dom övriga barnen har "en värsting till syster"!
Ni kommer väl ihåg älgräkningen, den hon vann med 11-1?
Värsta blåmärket kan hon också skryta med!
Ett otroligt blåmärke som bestod av regnbågens alla färger.. matchade dessutom hennes tröja!

Har ett foto av hennes blåmärke jag tog (hur hade jag kunnat låta bli?), men eftersom man inte kan lägga ut en bild på ens dotters rumpa hur som helst så har jag fixat till det som så, att om ni för muspekaren över fotot här under så kommer hennes ända istället att dyka upp! Smart va?
Ja nu är ni varnade, men helt klart sevärt är det!