Silverhjorten

Det var som så att en dag när jag var ute och gick så gick jag djupare in i skogen än vad jag brukar göra. Då helt plötsligt såg jag något som låg på en mossbeklädd stubbe och när jag gick närmare fick jag se att det var något som liknade en slags mask, en huva eller vad man nu kan kalla det?

Samtidigt hörde jag att granarna började susa mycket ivrigt med topparna och när jag lyssnade fick jag höra att dom ville berätta något för mig om silverhjortar!? 

Jag lyssnade förstås riktigt noga och nu vill jag dela berättelsen för att fira dagen, vintersolståndet, årets mörkaste dag. Nu kommer allt att vända igen och vi kommer att gå mot ljusare tider! 

PS! Masken/huvan tog jag förstås med mig hem för att använda som form att göra avgjutningar med!

Och detta var vad jag fick höra...

~Silverhjorten ~

"Hjorten knyckte ännu mer på nacken och tryckte med nosen i den kilformade sprickan i berget. Pressade med mycken möda först den ena skuldran igenom och sedan den andra.Det hade tagit mycken kraft men nu var det svåraste gjort, han skulle snart ha hämtat igen sig och huvan hade skyddat honom väl. Det var tur att de slapp födas med hornen på.

Den mörkt silverfärgade hjorten tog skydd av dimslöjorna som svepte utmed fjällsidan, han behövde komma ned till skogen för att be träden om hjälp. Han behövde låna ett par grenar som horn tills dess hans egna vuxit ut. I svepande språng likt vågor tog han sig nedför fjället.

I tusentals år hade han levt med sina artfränder inuti berget, ja sedan gryningens tid, men nu var det dags, den stora moderns väktare hade kallat!
Genom en klyfta i berget föddes han ut till en värld som behövde hjälp från alla de väsen som tänkas kan, människorna behöver hjälp och något att tro på!"

Väsen - S. Moberg