Vi lämnar också våra spår på jorden, inte alltid fysiska, men hur länge finns vi egentligen kvar? När jag och mellandottern diskuterade detta en gång för länge sedan sa hon att det måste nog vara så länge som någon tänker på en. Finns kvar som minnen, i tankar eller i saker som får en att minnas.
Vid senaste begravningen funderade jag också på varför man inte längre bär sorgflor eller sorgband? Varför inte visa att man har sorg? Eller ges möjlighet att visa vördnad mot någon som har sorg? Faktum är att det också vore ganska skönt att kunna gömma sig bakom ett flor när tårarna svämmar över.
Varför ges vi inte tid längre, varför får vi inte vara i sorg?
Varför får vi inte stanna upp ett tag?
Varför måste allt fortsätta som vanligt,
direkt som om inget har hänt?
Idag när vi ska bära alla möjliga sorters rosetter och pins för att visa vårt stöd.
Le le le lycka lycka lycka framgångskoncept jag är lycklig vi är lyckliga leende framgångsrika utan problem utan fel utan brister fortsätt producera konsumera.
Häromnatten drömde jag om att jag bar en hatt med sorgflor och när jag vaknade nästa morgon tänkte jag att sådana finns ju inte längre. Döm därför om min förvåning när jag dagen efter i en second hand affär såg en svart hatt med sorgflor...
Hädanefter, om jag skulle behöva gå på en begravning igen, kommer jag inte att gå utan sorghatten på huvudet. Då kan jag också skyla mig lite, få snyfta och gråta ifred.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar