Men dè va dà glimrende..

Det kändes lite grann som att hamna i en actionfilm när två civilklädda poliser dök upp i tågvagnen och bad oss resenärer om id-handlingar efter att vi åkt en stund inne i Norge. Jag började leta fram mitt körkort men med en enkel handrörelse visade poliserna att de inte var intresserade av mig, bara av de få männen som satt i vagnen. Det var ju skönt men jag funderade på varför en stund innan jag slog mig till ro igen. Satt dock inte så länge innan två tulltjänstemän tyst gled upp vid min sida.

È du norsk, frågade tulltjänstemannen?
Nej men han é, svarade jag och skyllde snabbt ifrån mig i det att jag viftade med tummen åt höger mot min fyrbente vän som satt i sätet bredvid mig. Man får så konstiga tankar i trängda situationer...
Jaha svarade tulltjänstemannen, då vill vi se pápiren!
(hmm.. egentligen kanske det var en liten lögn, jag är ju till hälften norsk om nu det skulle räknas? :o)

È de din hunn?
Nej det är min dotters, svarade jag nervöst, jag har bara passat honom i en vecka när hon har varit i syden. Då ville dom att också jag skulle legitimera mig....
Puh säger jag bara, vilken tur att vi har samma efternamn, annars, skulle jag och Sixten ha suttit i finkan nu?

Men dè va dá glimrende! sa tulltjänstemannen när han hade synat pàpiren och "alt var i sitt ordning", Tänk om "alle hadde hatt det" menade han och tyckte att jag varit duktig.
Naah, svarade jag och drog på ordet, tänkte på mitt virriga jag och fick lov att meddela, att det nog fick tillkomma min ordentliga dotter..

Glimrende var morgonen på tåget,
över myrar, sjöar och fjäll...