Efter mina fall förra veckan kände jag mig både dum, klumpig och hopplös. Obetänksam, dumdristig och smått korkad. Så ringde min kära gamla väninna som alltid är till tröst (hon har också varit yngsta dotterns dagmamma) och hon är ett lika stort foto-freak som jag själv är. Hon berättade då att hon alltid ramlar när hon är ute och fotar! :) Värsta gången var nu i somras när hon och hennes man hade varit ute och gått vid havet och hon hade fallit bland klipporna med sin fina kamera (också med kameran högt lyftad i luften) och skrikit till sin man; Kameran klarade sig!
Men vadå konstaterade vi, nog är det bättre att vara ute och röra på sig och bruka sin kamera än att den ska ligga orörd.. Många har fina dyra bilar som dom också är ute och krockar med! :o
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar