Idag

Ljus och lussesparvar!

Idag

 

Fria fall

Efter mina fall förra veckan kände jag mig både dum, klumpig och hopplös. Obetänksam, dumdristig och smått korkad. Så ringde min kära gamla väninna som alltid är till tröst (hon har också varit yngsta dotterns dagmamma) och hon är ett lika stort foto-freak som jag själv är. Hon berättade då att hon alltid ramlar när hon är ute och fotar! :) Värsta gången var nu i somras när hon och hennes man hade varit ute och gått vid havet och hon hade fallit bland klipporna med sin fina kamera (också med kameran högt lyftad i luften) och skrikit till sin man; Kameran klarade sig!

Men vadå konstaterade vi, nog är det bättre att vara ute och röra på sig och bruka sin kamera än att den ska ligga orörd.. Många har fina dyra bilar som dom också är ute och krockar med! :o

2 ggr 1 vecka

Jag kan inte hjälpa det men jag kan aldrig sluta att förundras över det vackra i frost, snö och is, speciellt inte som foto-objekt. Ibland går det lite över gränsen över hur tanklöst jag kan bete mig för att få till ett vackert foto, speciellt när jag blir lite för ivrig. Blir det för många tankar samtidigt i hjärnan har jag svårt att koncentrera mig och tänka efter före.
Förra veckan, då hela världen var vit gick jag ut på en frusen myr och råkade snubbla i ojämnheterna. Ramlade framstupa med ena armen lyft upp i luften för att försöka rädda kameran. Det gick bra förutom att jag slog i och skrapade armbågen (och lite snö på kameran).
I lördags var det dags igen då jag fick syn på fina is- och snöformationer ute på sjön. Naturligtvis blev jag tvungen att ta mig dit ut och såg inte att isen sluttade svagt från strandkanten när jag skulle kliva ner. Jag såg säkert ut som Bambi på hal is i försöket att rädda upp situationen men dessutom var isen pudrad med lite snö så det var såphalt!
I ett nafs låg jag helt platt och kunde inte andas eftersom luften totalt gått ur mig. Det ömmade, hade några revben gått av? Vilken tur att jag är lite "vadderad"! Jag undrade om jag ens skulle klara av att ta mig upp för egen maskin igen...
Denna gången slog jag alltså även andra armbågen i försöket att rädda kameran (som ändå hördes slå i med en smäll). Kameran tycks dock ha klarat sig bra efter eskapaderna men själv går jag nu omkring med inte en, utan två rejält ömmande och blånande armbågar!

Ett foto jag tydligen tagit i fallet... :o

Igår idag

Men dè va dà glimrende..

Det kändes lite grann som att hamna i en actionfilm när två civilklädda poliser dök upp i tågvagnen och bad oss resenärer om id-handlingar efter att vi åkt en stund inne i Norge. Jag började leta fram mitt körkort men med en enkel handrörelse visade poliserna att de inte var intresserade av mig, bara av de få männen som satt i vagnen. Det var ju skönt men jag funderade på varför en stund innan jag slog mig till ro igen. Satt dock inte så länge innan två tulltjänstemän tyst gled upp vid min sida.

È du norsk, frågade tulltjänstemannen?
Nej men han é, svarade jag och skyllde snabbt ifrån mig i det att jag viftade med tummen åt höger mot min fyrbente vän som satt i sätet bredvid mig. Man får så konstiga tankar i trängda situationer...
Jaha svarade tulltjänstemannen, då vill vi se pápiren!
(hmm.. egentligen kanske det var en liten lögn, jag är ju till hälften norsk om nu det skulle räknas? :o)

È de din hunn?
Nej det är min dotters, svarade jag nervöst, jag har bara passat honom i en vecka när hon har varit i syden. Då ville dom att också jag skulle legitimera mig....
Puh säger jag bara, vilken tur att vi har samma efternamn, annars, skulle jag och Sixten ha suttit i finkan nu?

Men dè va dá glimrende! sa tulltjänstemannen när han hade synat pàpiren och "alt var i sitt ordning", Tänk om "alle hadde hatt det" menade han och tyckte att jag varit duktig.
Naah, svarade jag och drog på ordet, tänkte på mitt virriga jag och fick lov att meddela, att det nog fick tillkomma min ordentliga dotter..

Glimrende var morgonen på tåget,
över myrar, sjöar och fjäll...

Dis och dimma

Varje dag börjar med dis och dimma, som det gör varje år innan vintern infinner sig på riktigt. I år är det senare än vanligt. Vissa dagar ligger byn i ett töcken hela dagen då solen inte alls orkar bryta igenom. Men "ovan molnen", om man beger sig bara några hundra höjdmeter uppåt, då kan världen te sig i ett helt annat ljus!

Skymning

Iiiii hjälp!

Jag tycker det är roligt att tova, som i somras när jag tovade dom små fåglarna. Sedan dess har jag också tovat en kjol för att den skall bli varm och vindtät, annars brukar det mest bli tovade tossor.

Häromdagen fick jag för mig att bada Sixten och efteråt upptäckte jag att flera tovor hade dykt upp i hans päls :o Skulle nog ha använt balsam eller sköljmedel.. för så roligt är det inte att tova att jag vill överlämna en kanske krympt liten ulltuss, till matten som kommer om ett par dar!

Välkommen vackra dag!

Förberedelser..

Tidigt på morgonen hörde jag dem, svanarna som börjat samlas inför flytten, flera hundra kan de bli.
Trumpetande och krumbuktande, en balett och symfoni!

Akkurat

Norske herr Sixten är här på fjällsemester (matte är i Spanien)!

About fútbol...

Keep your feet warm and please stay away from playing fútbol! No names no names...

Idag

 Hemmavid, med musik i öronen och frost framför linsen, kan det bli bättre?

Enadan o andra

Appropå solitärer

Bland flera hundra gräsänder simmade en ensam mandarinand, ensam men ändå inte...

Att falla i glömska

Vart tar alla gamla fina ord och uttryck vägen? De lite omständligare orden som tog sig tid. Tänk när tiden fanns att resonera... eller att ackordera om priset. Ritualerna omkring. Kvällsvard...
Vem kommer ihåg, när tid har gått? När allt ska gå så fort, så fort, så fort.

Frost

Illa, värre, värst!

Spindelfobi är inte roligt!!
I morse (igår för henne) var min yngsta dotter på väg in från balkongen, hon skulle bara ta en dusch innan hon skulle gå och lägga sig när hon såg något svart som hängde i hennes hår framför ögonbrynet, när hon tittade i spegeln upptäckte hon att det var en enorm spindel!
= Spindeltraumatiserad dotter hör av sig till sin spindeltraumatiserade mamma!
Själv har jag efter bettet i somras råkat ut för några fler spindelmöten, varje gång vid samma fot, den vänstra (vad nu det kan betyda?) det tredje mötet var nyligen hemma i badrummet.

Vi jämförde fotona vi tagit av "våra" spindlar och de var ganska lika, skillnaden är bara att de är enormt stora i Nya Zeeland (hon sa att den var stor som en häst!! :o). Vissa av dem ser ut som riktiga monster och dessutom, tre arter av de tvåtusenfemhundra som finns på Nya Zeeland är väldigt giftiga, den hon hade i håret såg ut som en av dem, en Lampona Murina (vitsvansad spindel)!
Ja du lilla storasyster, storebror och stora storasyster, ni har en värsting till syster...

Min lilla spindel..

"Dotterns spindel"

Monstret hon mötte en dag utanför sitt jobb när hon skulle slänga skräp...

Spindeln som Latinosvärsonen hittade på deras balkong och fotade och skickade till mig..
Mucho gracias svärson, säger jag bara.. grrr!

Formosa Oolong

Det var inte Formosa Oolong som sträcktes fram mot min näsa i théaffären, utan ett thé som heter Imperial Oolong från Vietnam. Men de luktade lika och helt plötsligt gled jag tillbaka till fyra fem års åldern, när jag sniffade i den öppnade théburken. Båda mina äldre bröder seglade jorden runt, den ena som kock och den andra som radiotelegrafist men det var inte kocken utan min stora storebror som då och då hade med sig spännande théer hem!
En gång skickade han också hem en Japansk teservis tillsammans med ett grönt te (det téet blev jag dock inte lika förtjust i). Kommer ihåg hur spännande det var när vi öppnade paketet och plockade upp de ytterst tunna kopparna och som om man höll dem mot ljuset, kunde se en vacker geisha framträda i botten.

Ja jag började redan som barn att dricka te, för vem kan väl motstå dofterna av Darjeeling från Indien, Lapsang Souchong och Jasminthé från Kina, men framför allt, den förföriska doften av Formosa Oolong?

Inkapslat

Solitär

Brudslöjan

Brudesløret eller Fossen Bratte som den egentligen heter, ligger inne i Norge och promenaden från svenska sidan är ganska krävande (i alla fall för mig) så det blev till att vila många gånger då vi besökte den nu på sensommaren. Fallet är 24 meter högt. Många tror att det är Brudslöjan man kan se från vägen men så är inte fallet...

Ett tecken..

På att sagan är sann!
Ibland är det så att verkligheten överträffar dikten, det gäller bara att tro!

Fast jag måste erkänna att jag höll på att ramla baklänges när jag upptäckte trädet i skogen, trodde att jag såg i syne..
Är det ett Silverhjortsspår, ett släkträd elller en helt ny gren?

Idag

Två talgoxar sitter och äter på talgbollen när en tredje dyker upp och sätter sig ovanför på snöret som håller i talgbollen. Försiktigt, försiktigt närmar den sig maten med ett litet hopp i taget samtidigt som den spänner ut vingarna för att inge respekt hos de andra.
Då kommer en fjärde talgoxe flygandes och landar utan tveksamheter direkt på maten.
Den tredje talgoxen blir då modigare och med snabbare skutt sitter den strax och äter tillsammans med de övriga, lugnet har lägrat sig!
En flock fåglar tänker man som hastigast då man ser några fåglar, men varje liten individ har en egen personlighet, precis som du och jag!

Myrfolk..

Mellanrum?

Åkte bort till Ånnsjön en kväll för att få se fjällen i kvällsljus och där och då i mellanrummet mellan Storsnasen och Bunnerfjällen syntes också Sylarna alldeles tydligt!

Detta fick mig att fundera på om mellanrum egentligen finns, det finns ju alltid något i eller mellan mellanrummen...?

Dom fluffiga fröbollarna på sälgen jag gick förbi, var redo att ge sig iväg!
(Fick mig konstigt nog att tänka på japanska körsbärsträd...)